I de grönskande, blomsterbeklädda omgivningarna av Gamla Orangeriet i Bergianska trädgården i Stockholm, återupplivar ett stycke av svensk kulturhistoria sig själv denna sommar. Bland omsorgsfullt arbetade rabatter och mäktiga, tysta träd, framför skådespelarna Ulf Pilov och Mia Poppe en sällan lyft pärla ur den svenska litteraturens skattkammare – August Strindbergs enaktare “Första varningen”. Trots att detta verk endast utgör en liten bråkdel av Strindbergs omfattande produktion, framstår det som en text med ett brännande innehåll av tidlöshet och akut relevans.
Skriven år 1892, kastar “Första varningen” ljus över det dåtida sprängstoffet i debatten om könsroller, särskilt ur ett mansperspektiv. Verket avbildar en konfrontation mellan herrn och hans hustru, där spänningar och motsättningar katalyseras i frågan om självbild, handlingskraft och det ständiga gnabbet som utarmar parrelationens dynamik. Herrn utbrister: “Under tiden har ditt ständiga förakt och min eviga löjlighet berövat mig modet, tron på mig själv och min handlingskraft”, vilket för tankarna till en universell kamp som sträcker sig långt bortom verkets tidsramar.
I vår tidsålder, där genusdiskussioner och identitetspolitik får allt större utrymme, finner “Första varningen” en överraskande resonans. Det är som om Strindbergs ord föregår sin egen epok, pekande mot dagens diskurs om maskulinitet och manlighetens uttryck. Ta exempelvis SVT-dokumentären “Priset män betalar”, där journalisten Frida Söderlund utforskar den samtida maskulinkrisen. Från manosfären till sociala media, där tävlan och prestationskrav gestaltar sig i nya former, exponeras en kamp som till synes återspeglar Strindbergs narrativ om det mansliga dilemmat.
Intressant nog, i sin tid, utnämnde Strindberg, precis som många av dagens manliga influerare, kvinnorörelsen som sin primära antagonist. Detta tema återkommer i diskussioner där feministiska rörelser framställs både som befriare och bovar, en dualitet som direkt präglar Strindbergs verk och även dagens debatter. Strindberg drömde om manliga ideal som kunde stå emot ett samhälle i förändring, där matriarkatet setts som en hotande kraft.
Denna önskan om ett “alternativ” till den rådande ordningen, där män både kan och får uttrycka sin sårbarhet samt styrka, ekar i den moderna strävan efter en ny form av maskulinitet. Även om Strindbergs fantasier om maskulinitet kan tyckas anachronistiska idag – med tankar på krig och dominans – bär de samma grundläggande frågeställningar som nu, om vad det innebär att vara man i en föränderlig värld.
Männens kamp om platsen i samhället, en debatt Strindberg också berörde, är mer levande än någonsin i det samtida klimatet. Ett samhälle där den toxiska maskulinitetens närvaro ofta diskuteras, likväl som behovet av nya, konstruktiva manliga arketyper som bejakar sårbarhet och styrka.
Avslutningsvis framstår “Första varningen” inte bara som en kulturell relikt utan snarare som ett samtida spegelbild av eviga framtidsfrågor. Strindberg, med sin djupa insikt och komplicerade relation till kön och identitet, har än idag mycket att lära oss. Hans verk förmår belägga att frågan om maskulinitet, kön och makt, är lika aktuell nu som då, vilket gör denna sommarteaters produktion till en måste-se för alla som är intresserade av den eviga dansen mellan könen och de roller vi spelar, oavsett tid och plats.
För vidare eftertanke och fördjupning, kan läsaren hänvisas till fler av Björn Wimans texter samt prenumeration på nyhetsbrevet “Kulturveckan med Björn Wiman”, som levererar kulturell insikt direkt till din mejlbox varje torsdag.
