I det tjusiga hjärtat av Stockholm, inramad av dess storslagna arkitektur, låg Berwaldhallen blickstilla, väntandes på en afton som skulle bli historisk. Daniel Harding, en dirigent vars namn klingat över världens stora konserthallar, stod inför sin sista föreställning som chefdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester efter ett nära två decennier långt samarbete. Harding, som fyller 50 år i höst, har inte bara utmärkt sig som en av de mest talangfulla dirigenterna av sin generation, utan också som en nyfiken själ som under pandemin kvalificerade sig som trafikpilot för Air France – ett bevis på hans mångsidiga begåvning och obotliga äventyrslust.
Det var en sällsynt symfonisk kväll som hade allt; en hyllning, ett farväl och en musikalisk expedition av de mest ärofyllda sorten. Verken som valts ut för denna magnifika tillställning talade direkt till själen, inkluderande stycken av Betsy Jolas, Felix Mendelssohn och Gustav Mahler, där det sistnämnda “Das Lied von der Erde” varför ett långt och eftertänksamt farväl. Harding, känd för sin djupa förståelse och en anmärkningsvärd tolkningsförmåga av Mahlers verk, hade skapat en avskedsstund som ingen närvarande kunde förbli oberörd inför.
Till sin sida denna afton hade Harding samlat en strålande ensemble bestående av världsberömda solister: Joshua Bell på violin, Fleur Barron med sin mezzosopran och tenoren Andrew Staples. Deras framträdanden kändes både personliga och genomträngande, som om vart och ett av dem skulle vertit sin essens till tonernas berättelser. Den amerikanske violinisten Joshua Bell, med sin evigt ungdomliga utstrålning och en teknisk skicklighet som få kan matcha, förvandlade Mendelssohns fiolkonsert till en lyssningsupplevelse av sällan skådat slag.
Om man skulle sätta ord på kvällens verkliga essens, var den bevisligen influerad av Betsy Jolas stycke “Ces belles années…”, en hyllning till den franska musikmodernismen och dess storhet. Verkets vokala slutknorr framfördes med charm och subtil förtrollning av Barron, vars röst skiftade från klarhet till melankoli med imponerande lätthet. Genom “Das Lied von der Erde” visade Harding och orkestern en exceptionell förmåga att hålla spänningen genom hela det halvtimmeslånga stycket, med Andrew Staples tolkning som tillförde ytterligare djup.
Daniel Hardings år vid roder i Sveriges Radios Symfoniorkester har varit präglade av musikalisk excellens och ett flitigt utforskande av den symfoniska repertoaren. Under hans ledning har orkestern inte bara finslipat sin teknik, utan också breddat sin musikaliska förståelse. En ledare vars dedikation och passion för musik har inspirerat både musiker och publik lika. Och även om denna tidiga sommarkväll i Berwaldhallen signalerade slutet på hans epok, var det också ett löfte om ny början, för både Harding och den älskade orkestern han lämnade bakom sig.
Som Harding själv har uttryckt, är musikens kraft universal; den kan binda samman människor över alla tänkbara gränser. Och kanske är det just i dessa sammanhang, i dessa flyktiga ögonblick av skönhet och samhörighet, vi finner det som verkligen betyder något. Harding har spelat sin roll på världsscenen, lämnat ett outplånligt avtryck, och inspirerat kommande generationer att sträva efter samma musikaliska djup och ärlighet i deras egna karriärer.
