I det vackra hjärtat av Sverige, omgivet av storslagna naturscenerier och den djupa blånaden av Dalhallas vatten, inledde den legendariska musikern Neil Young tillsammans med sitt nybildade band The Chrome Hearts sin mycket omtalade “Love Earth World Tour”. Det var inte bara en konsert; det var en manifestation, en kärleksförklaring till vår planet. Dalhalla, ett imponerande naturligt amfiteater skapat i ett gammalt kalkbrott i Rättvik, blev den perfekta scenen för denna musikaliska resa som tog oss igenom både tiden och rummet, genom natur och samhälle.
Neil Young, denna obändiga själ vars röst och gitarr har varit soundtracket till så många livsfaser och revolutioner, kommer inte till Dalhalla som en vanlig artist. Nej, han kommer som en filosof, en naturkraft, vars nya album “Talkin’ to the Trees” är en dialog mellan honom och den omringande naturen. Albumet som släpptes bara dagar före denna minnesvärda kväll, blir ett epos som hyllar de små, men ack så betydelsefulla, aspekterna av vår miljö. Från träden som vittnar om årstidernas växlingar till de första knastrande vedträna som tänder vinterns första brasor i våra hem och hjärtan.
När mörkret sänker sig över Dalhalla och svalorna ger plats åt nattens stillhet, gör Neil Young sin entré. Iförd sin karaktäristiska flanellskjorta och keps stiger han upp på scen, en silhuett mot de svindlande bergsväggarna. Med “Sugar Mountain” inleder han sin konsert, ett ögonblick där den akustiska gitarren och harmonikan fyller luften med en nästan sakral känsla. Där efter skruvar han upp volymen och “Be the Rain” omvandlar platsen till en bastion av rock, en höjdpunkt där bandet och Young förenas i en kraftfull uppmaning till miljöaktivism.
Trots detta ekonomiska utrymme till naturen och kampen för dess överlevnad, känner sig Young inte behovet av att låta sina mellansnack formuleras som brandtal. Hans musik talar sitt tydliga språk. Genom sina texter berättar han om jorden som måste försvaras, om destruktiva kapitalistiska system, men också om kärlek, förlust och sorg som genomsyrar vår mänskliga existens.
Den magiska kvällen i Dalhalla blir ett unikt porträtt av Neil Young som konstnär. Han navigerar skickligt genom sin omfattande låtskatt, där han generöst delar med sig av tidlösa klassiker som “Harvest Moon”, “Old Man”, och “The Needle and the Damage Done”. Det är inte bara en musikalisk resa genom hans karriär utan också en demonstration av hans mångfasetterade talang. Modigt rör han sig mellan den kärniga folkmusiken och det elektrifierade rockuttrycket, med elektriska gitarrinfernon som river upp natten.
The Chrome Hearts, fastän skickliga och inlevelsefulla, förblir ett kompband till den mästare de står sida vid sida med. Trots detta uppstår det stunder av ren magi när allt faller på plats, som i den hypnotiska “Looking Forward” där samspelet mellan Young och bandet tycks upphäva tiden själv. Den kvällen, när 90 minuter flög iväg och avslutades med en exploderande version av “Rockin’ in the Free World”, var det inte bara en konsert som ägde rum. Det var en rörelse, en påminnelse om att musiken, naturen och människans själ är evigt sammanflätade.
Denna kväll i Dalhalla var mer än bara en konsert. Den var en upplevelse, en väckelse, en påminnelse om den skönhet och kraft som musik och natur tillsammans kan frammana. Neil Young och The Chrome Hearts gjorde inte bara historia; de skapade en stund av tidlös förbindelse som de som var där aldrig kommer att glömma.
