I hjärtat av det österlenska landskapet, där horisonten möter det oändliga blået av Östersjön, fann vi oss sitta på de uråldriga stenarna vid Backåkra. Denna plats, omsorgsfullt utvald och format av Dag Hammarskjöld för kontemplation, omfamnade oss i sin stillhet. Omgiven av Skånes förtrollande natur, blev vi påmind om Hammarskjölds egna ord om att dagligen öppna våra händer som en tom skål, redo att välkomna nytt liv. Det låg en skönhet i detta ögonblick, en skönhet som fick ytterligare djup i vetskapen om att detta kunde vara sista gången vi delade detta ögonblick tillsammans.
Per Svensson hade en unik förmåga att lysa upp världen med sina ord och handlingar. Varje gång han talade, framkallade han överraskning och fascination. Jag kan inte återge exakt vad han sade vid detta tillfälle, men som alltid var det tonen i hans röst, den lätta och lyftande klangen, som kunde skingra de mörkaste molnen i själen.
Per var en person vars närvaro och verk fyllde livets skål till brädden. Hans klarsyn, elegans, och lekfulla lätthet var gåvor som få besitter. Han fann dagligen glädje och inspiration i sin omvärld, ständigt redo att ta emot och omfamna nya idéer och infall med öppna händer.
Född 1956, växte Per upp under en tid som präglades av idoler som Stenmark och Borg, och i den småländska småstaden fann han sin väg till förortens modernitet i Täby. Denna plats, som han omfamnade med en blandning av passion och kritik, blev grund för hans produktiva verksamhet.
Per Svenssons journalistik var inte bara ett arbete; det var hans liv. Han levde och andades sitt kall varje timme, varje dag, in i det sista. Hans perspektiv och skicklighet i att ständigt omformulera och fördjupa sig i världen omkring oss, från litteratur och konst till politiska och sociala fenomen, var unik.
I hans mest personliga verk, “Storstugan”, utforskar han ödslighet och ensamhet men också den outgrundliga skönheten i svenskt liv och landskap. Denna dualitet fanns också i Per; han var en poet i själen, som med lätthet svävade mellan journalistik och dikt, mellan nationalromantik och modernism.
Genom åren, från sina tidiga dagar på Sörmlands Nyheter till nattredaktionen på Expressen, och vidare genom sitt arbete på Kvällsposten och Sydsvenskan, visade Per Svensson en sällsynt förmåga att engagera och fascinera. Hans röst var omisskännlig, hans insikter vassa, och hans förmåga att knyta samman världens skiftande skeenden med det djupt personliga, var oförglömlig.
Att arbeta tillsammans med Per var en ynnest, en period av livet fylld av glädje och värdefulla erfarenheter. Han delade generöst av sin bildning, sin nyfikenhet, och sitt unika sätt att se på världen. Även i möte med sin egen sjukdom och det förestående slutet, bevarade han sin humor, sin klarsyn, och sin förmåga att se skönhet och hopp även i de mörkaste stunderna.
Pers eftermäle är omfattande; från hans djupgående reportageresor till Balkan som formade honom politiskt och existentiellt, till hans senare arbete som politisk redaktör och som prisbelönt författare. Hans sätt att ständigt omfamna livet, med ett leende till sitt senaste barnbarn eller en djup förundran för naturens skönhet, visar på en livsinställning som är sällsynt och inspirerande.
Som en av de mest framstående rösterna i svensk journalistik och litteratur lämnade Per Svensson oss med ett arv av skrivkonst och humanism som fortsätter att beröra och engagera. Genom sitt liv och sitt arbete bevisade han om och om igen att även i de enklaste av stunder kan vi finna en oändlig skönhet och mening – en läxa som han generöst förmedlade till oss alla.
Per Svensson fyllde verkligen livets skål till brädden, och för det kommer vi som står kvar, att för alltid vara tacksamma.
