I den senaste vågen av storfilmernas världssjö har James Gunns nyinterpretation av den ikoniska hjälten Superman seglat upp som en fyr i mörkret, som bjuder på en revitalisering av konceptet superhjältar. Verket, som är en dundrande äventyrsaction med hjärtat klappande för hopp och mänsklighet, har visat sig vara en efterlängtad föreställning i dagens tider där dystra anti-hjältar och komplexa karaktärer ofta tar stor plats på bioduken. Men med “Superman” ger Gunn oss en strimma av optimism, genom att återföra en klassisk superhjälte till strålkastarljuset med en modern twist.
David Corenswet, med en magnetism som rimmar väl med sin karaktär, axlar manteln som den nygamla hjälten, omgiven av talanger som Rachel Brosnahan, Nicholas Hoult och Edi Gathegi, vilka alla bidrar till att skapa ett fängslande narrativ. Filmen, som sträcker sig över två timmar och nio minuter och har engelska som sin talande tunga, gjorde debut på biograferna den 11 juli, med en smygpremiär i Stockholm på Rigoletto den 9 och 10 juli.
Intressant nog lyckas filmen brodera in aktuella globala spänningar och fenomen – från Ukraina till Elon Musk, och från AI till geopolitiska intriger – i en tvärpolitisk saga som inte räds att utmana tittaren att omvärdera sin syn på rätt och fel, gott och ont. Den skalliga antagonist Lex Luthor, spelad med en perfid skarpsinnighet, framkallas som en fiende som kan ena de mest polariserade åskådare i gemensamt förakt.
Det är inte bara handlingen och karaktärerna som gör “Superman” till en triumferande återkomst på den stora skärmen. De visuella effekterna och stridsscenerna, även om en del kan kännas något utdragna, lyckas frambringa en känsla av storhet och underverk som endast en film om Superman kan. Gunn och hans team har verkligen lagt ner själen i att skapa en värld som känns lika expansiv som den är imponerande.
Men vad vore en superhjälte utan sitt mänskliga sammanhang? Clark Kent, uppfostrad av sina godhjärtade adoptivföräldrar i Kansas, blir en symbol för den utomstående som ändå blir en del av kärnan i det amerikanska samhället. Hans kamp mellan identiteterna som den främmande Kal-El och den jordnära Clark pekar på en djupare fråga om identitet och tillhörighet, som Gunn navigerar med finess och känsla.
I rollen som Lois Lane, Clark Kents osvikligen skarpa och engagerade journalistflickvän, levererar Rachel Brosnahan en prestation som lyckas vara både humoristisk och trovärdig, en vädjan till både hjärtat och hjärnan. Även birollerna, exempelvis Zlatko Buric som en skrupelfri östeuropeisk ledare, bidrar med att färga berättelsen med en skiftande palett av realism och fantasi.
“Superman” är mer än bara ännu en superhjältefilm; det är ett utforskande av hjältens plats i dagens komplexa värld. Med sina grundteman om hopp, mänsklighet och sammanhållning är detta en film som erbjuder en väg framåt, ett ljus i mörkret, i en tid då det behövs som mest.
Inte minst är filmen en påminnelse om kraften i att tro på det goda, trots de ständigt närvarande utmaningarna. Som Gunn säger, kanske vi överskattar de sociala mediernas makt i förhållande till att berätta historier som kan förena oss. “Superman” provar denna teori, genom att bjuda på en hjälte som inte bara utmanar oss att se det bästa i varandra, utan även i oss själva.
Se där, en återkomst som varken lurar i skuggorna eller döljer sig bakom en mask. “Superman”, i James Gunns händer, har gett oss en berättelse av mytiska proportioner, som bjuder på underhållning, insikt och kanske viktigast av alla, en påminnelse om det mänskliga i oss alla.
