I denna digitala tidsålder, när underhållning serveras inom räckhåll genom ett enda fingertryck och sociala medier dominerar vår perception av samhörighet, har en flammande längtan efter det förflutnas charm vaknat till liv. Mitt i denna nostalgi, blir det tydligt att det finns de som strävar efter att återväcka det som en gång varit och blåsa nytt liv i det som tycktes förgånget. Ett sådant försök till återupplivning kan ses i den ambitiösa återlanseringen av tidskriften Okej, en handling som inte bara väcker minnen till liv utan också utmanar det samtida underhållningssättet.
Förr var tider då det tryckta ordet hade en magi som knappast kan återfinnas i dagens digitala virrvarr. Jag minns en era när tidskrifter som Glöd och Ponton inte bara var källor till information, utan även till inspiration och gemenskap. Det var tider när vi ivrigt väntade på att få våra händer på den senaste Harry Potter-boken, när att gå på bio var en sammankomst och när vi gemensamt delade upplevelser i stället för att enskilt förlora oss i en oändlig ström av innehåll online. Denna längtan efter en återgång till genuina upplevelser och rikare sammanhang är grunden till varför ambitionen att återuppliva Okej tog form.
Det korta och det långa svaret på varför återlanseringen av Okej blev verklighet går hand i hand med ett djupare syfte än enbart nostalgi. Efter att ha släppt min skiva “Okej att dö” i januari, ett projekt som var fyllt av personlig innebörd och experimentellt utforskande av musikens värld, kände jag en tomhet vid tanken på att inte fortsätta skapa på ett format där jag kunde berätta mer, engagera på djupet. Den förra skivan åtföljdes av en kortfilm, vilket gav upplevelsen ett rikare sammanhang. Det blev uppenbart att något mer var nödvändigt – något som förde samman berättande, bild och musik på ett mer varaktigt sätt.
I samband med den här återlanseringen introducerar jag också låten “Facetime”, en låt som fångar en personlig stund av svartsjuka och kärlekens brokighet, inspirerad av en incident med min sambo och hans tidigare partner. Bakom dess lättare toner ligger en djupare berättelse om sorg och det mänskliga tillståndet, formad under en tid då min syster Sarah kämpade mot en obeveklig sjukdom. Det blev en reflexion över livets flyktighet och de små ögonblick av mänsklig kontakt som betyder allt.
När tidskriften Okej gör sin återkomst, nu först till försäljning hos Pressbyrån den 23 maj, och sedan hos andra återförsäljare från den 28 maj, är det en påminnelse om vikten av återkoppling till det som förenar oss. Det är ett steg mot att skapa nya gemensamma minnen, mot att omvärdera vårt sätt att konsumera underhållning, och mot ett rikare samt mer meningsfullt kulturellt liv.
För de som är nyfikna på att dyka djupare in i berättelsen bakom “Okej att dö”, och kanske upptäcka vad som kan vara Miriam Bryants bästa albumkarriär, finns det ytterligare läsning tillgänglig. Denna återupplivning av Okej är mer än bara en hyllning till det förflutna; det är en bro till framtiden, en framtid där vi kanske återigen kan värdera de stunder då vi kommer samman, delar och erfara tillsammans, fria från det ensidigt digitala samhällets grepp.
