Under en minnesvärd sommarkväll i hjärtat av metropolen, i en rymlig bostad belägen på Kungsholmens levande gator, fann jag mig själv ensam. Mina två kollegor och rumskamrater hade rest iväg, lämnandes mig i vårt gemensamma hem. Det var denna kväll, en till synes vanlig sommardag, som jag skulle stifta bekantskap med en sommarvikarie från det avlägsna Mariehamn. Vi ägnade timmarna åt stadens pulserande nattliv, ett sista äventyr innan min tidiga avresa mot Norrlands outtömliga skogar var planerad.
Följande morgon, med sömnen ännu i ögonvrån, tog jag mig iväg mot flygplatsen för min resa norrut. Min destination var Luleå, porten till nord, där en förbokad taxifärd väntade för att föra mig djupare in i landskapet, till Älvsbyn och dess naturskönhet. Med visst nöje och en gnutta förvåning tog taxiföraren emot min förfrågan att resa till Storforsen – ett spektakulärt naturfenomen beläget inom Älvsbyns kommun. Denna detalj skulle visa sig bli en kostsam lärdom om Norrlands vidsträckta avstånd.
Vidare i vår färd, förbi det spektakulära landskapet som utgör denna del av Sverige, fick jag en oväntad guidad tur genom Älvsbyn. Utflykten inkluderade besök vid både en husfabrik och ett bageri känt för sitt polarbröd, vilket pekade på platsens rika industriella och kulturella arv. Det blev tydligt för mig att denna ort hade mer att erbjuda än vad en typisk storstadsbo, såsom jag själv, kunde ha tänkt sig.
Min journalistiska uppgift för dagen innebar ett unikt reportage från en av de mest originella platser jag stött på i min karriär: en balettuppsättning belägen mitt i Storforsens gamla flodfåra. Verket, “Trolltagen” av Mats Isaksson, med musik av Ralph Lundsten och en ensemble bestående av både professionella dansare från Riksteatern och lokala talanger, framfördes med den mullrande huvudfårans ljudkuliss i bakgrunden. Det var en uppvisning där naturens och kulturens krafter förenades på ett närmast magiskt vis.
Min vistelse i Norrland, dock, skulle inte vara utan sina små äventyr. Trots förvarningar och försiktighetsåtgärder blev jag ett lätt byte för myggorna, som lämnade två distinkta ringar av bett runt mina anklar – en souvenir som skulle påminna mig om resan långt efter dess slut.
Efter en lång dag av resor och äventyr återvände jag slutligen till vårt hem på Kungsholmen. Vid min återkomst, till min förvåning, stötte jag på min kollega från Mariehamn, oväntat kvar sedan dagen innan. Hans närvaro, efter en dag laddad med överraskningar, bjöd på en sista oväntad vändning. “Jag kom inte ut,” blev hans enkla svar på min förvånade fråga om hur han tagit sig in i lägenheten.
Denna sommar, med dess oväntade möten och upplevelser i såväl stadens myller som norra Sveriges tystnad, blev en påminnelse om journalismens oväntade rikedom. Varje uppdrag bär inom sig potentialen för nya upptäckter och möten, vilka väntar på att dokumenteras och berättas om, invävda i det ständigt växande tapestret av våra gemensamma historier.
