I det avlånga landet i norr, där de karga vinternätterna belyses av norrskenens dans, finns en puls för kulturen som slår starkt i medborgarnas hjärtan. Sverige, välkänt för sin rika tradition av innovation och skapande inom olika konstformer, har dock funnit sig självt vacklande i fråga om finansiell stöd till just denna sektor. Det är i detta klimat som tre av landets mest inflytelserika finansfamiljer – Ax:son Johnson, Persson och Wallenberg, genom deras respektive stiftelser, nyligen trädde fram som kultursektorns riddare i skinande rustning. Med ett bidrag på inte mindre än 300 miljoner kronor till Kungliga Operans renovering, har de satt en ny standard för privat finansiering av kultur.
Men trots detta generösa bidrag står Sverige anmärkningsvärt lågt i jämförelse med sina nordiska syskon när det gäller privata donationer till kultursektorn. I en tid där kulturinstitutioner slåss för att hålla sina portar öppna, har regeringen nu tagit ett avgörande steg mot en lösning på detta problem. En ny strategi i form av skattelättnader för både privatpersoner och företag skymtar i horisonten, ett initiativ som syftar till att stimulera fler att öppna sina plånböcker för konstens skull.
I spetsen för denna omvälvande förändring står Karin Forseke, som har fått i uppdrag att utforska och formge hur denna vision kan bli verklighet. Med en deadline satt till maj 2026, bär utredningen ett tungt ansvar att leverera lösningar som kan bredda finansieringskanalerna för Sveriges kulturliv.
Parisa Liljestrand, med en passion för kulturens framtid, har varit tydlig med att de privata medlens roll inte är att ersätta offentliga bidrag men snarare att fungera som en kompletterande kraft. Perspektivet öppnar upp för en ny era där kulturen inte enbart är beroende av statens stöd utan kan blomstra med hjälp av gemensamma ansträngningar från såväl offentliga som privata aktörer.
Ett innovativt förslag på bordet är införandet av ett matchningssystem där varje krona donerad av det privata näringslivet eller enskilda personer matchas av offentliga medel. En sådan reform skulle inte bara sporra till ytterligare donationer men också stärka relationen mellan kultursektorn och dess mecenas.
En fråga som närmar sig hjärtat av detta initiativ rör hur ett matchningssystem skulle påverka balansen i stödet till olika kulturinstitutioner och skapare. Finns det en risk att endast de mest synliga, stora institutionerna drar nytta av detta, eller kan även mindre aktörer finna sin plats i rampljuset? Liljestrand är optimistisk och pekar på de nordiska grannländernas framgångar med liknande system som en förebild för hur brett och inkluderande dessa initiativ kan gestaltas.
Det är värt att nämna att dessa åtgärder kommer vid en tid då andra nationer, bland annat under ledning av tidigare president Donald Trump i USA, har valt att reducera offentliga bidrag till kultur och media. Denna globala kontext framhäver ytterligare det angelägna i att Sverige finner alternativa inkomstkällor för att försäkra sin kultursektors uthållighet och oberoende.
Men för att detta system ska bli verklighet och faktiskt främja kulturens utveckling, behövs det en klar och insiktsfull strategi. För detta ändamål spelar den pågående skattelagstiftningen om donationer, som för närvarande tillåter avdrag endast för gåvor till specifika ändamål som vetenskaplig forskning och social hjälpverksamhet, en central roll. Utredningen under Karin Forsekes ledning har därför också i uppgift att ompröva och potentiellt utvidga denna lagstiftning för att inkludera kulturella donationer.
Kulturens framtid i Sverige står alltså inför en spännande tid av potentiell transformation, där samarbeten mellan stat, privat sektor, och enskilda bidragsgivare kan skapa en robust ekosystem för konst och kultur att växa inom. Detta är en berättelse om innovation, samverkan och en envis tro på konstens betydelse för samhället – principer som definitivt förtjänar att skrivas om och firas.
