I den förtrollade världen av film där stjärnorna på himlen inte skiner lika klart som dem på silverduken, har vi än en gång fått möjlighet att vittna om Julianne Moores exceptionella talang. Denna vecka dyker hon upp i “Echo Valley”, en film regisserad av Michael Pearce som tidigare har fått oss att höja på ögonbrynen med sin suggestiva debut “Beast”. Med en karriär som Moore, vars verk har sträckt sig över flera decennier och genrer, kunde man förvänta sig något extraordinärt.
“Echo Valley” lovar på pappret en gripande skildring av en komplicerad mamma-dotterrelation, som till en början lät som en berikelse för filmscenen. Julianne Moore tar på sig rollen som Kate, en kvinna som sörjer sin bortgångne partner och nu lever ensam bland sina hästar på en avlägsen hästgård i Pennsylvania. Hennes liv tar dock en oväntad vändning när hennes dotter Claire, spelad av den uppblossande stjärnan Sydney Sweeney från “Euphoria” och “The White Lotus”, dyker upp med en ytterst extrem förfrågan. Denna återförenings scen mellan mor och dotter blir berättelsens hjärta och sätter prov på Kates obändiga kärlek och hur långt den kan sträcka sig.
Manuset, författat av Brad Ingelsby som bland annat står bakom den hyllade serien “Mare of Easttown”, utforskar dunkla motiv och tankeväckande vändningar där främlingar plötsligt gör sitt intåg i Kates till synes stillsamma liv. Man får följa en hjärtskärande berättelse om de utmaningar som kommer med att vara förälder till ett barn som kämpar med missbruk, blandat med moment av utpressning och mörka hemligheter.
Trots ett lovande upplägg lider dock “Echo Valley” under sin egen ambition. Den första timmen drar sig långsam framåt och de sista fyrtio minuterna tycks vara alltför fullmatade med osannolika händelser som staplas på varandra utan riktigt djup eller förvåning. Det är här filmen tappar sin balans, och den tidigare potentialen för en intrikat vävd historia går förlorad i ett virrvarr av överdriven dramatik.
Det ska dock sägas att Julianne Moore navigerar skickligt genom detta stormiga hav av känslor och genrer, och även Sydney Sweeney lägger ner sin själ i rollen som den komplicerade dottern Claire. Filmens starka punkter finner man i birollerna där bland andra Kyle MacLachlan dyker upp som Kates exman och Fiona Shaw ger liv åt en av Kates närmaste vänner. En särskilt minnesvärd scen är när Shannon dansar till Robyns “Dancing on my own”, en scen som på egen hand väger upp för en del av filmens brister.
Det blir klart att “Echo Valley”, trots sin starka ensemble och intressanta upplägg, inte når upp till de högt ställda förväntningarna. Berättelsens förmåga att fullt ut engagera och överraska tittaren undergrävs av dess ibland klichéfyllda och förutsägbara plot twistar. Detta är både en reflektion över den smärtsamma verkligheten i att blanda olika berättarformer och en påminnelse om den konstnärliga risk som kommer med att försöka beröra hjärtan genom skärmens kalla ljus.
Om man är intresserad av att se mer av Julianne Moore, så rekommenderas tidigare verk som “Still Alice”, där hennes porträtt av en kvinna som kämpar med Alzheimer’s disease visar på hennes sannkraftiga skådespelartalanger, samt “The Glorias” och det kommande “The room next door”.
Det finns ingen brist på strömningstips för den som vill fördjupa sig ytterligare i kvalitetsfilm och -serier. För den som söker mörka kriminaldraman i världsklass kan starkt det rekommenderas att ge sig i kast med Brad Inglesbys “Mare of Easttown”, där Kate Winslet visar upp en strålande prestation som en sorgsen men samtidigt stark karaktär. Den här serien, liksom många andra kvalitetsproduktioner, finns tillgängliga för den kräsne tittaren som letar efter det där lilla extra inom filmens och seriens värld.
