I skuggan av ett Sverige som till ytan verkar frodas med kreativitet och nyskapande inom filmkonsten, framträder en bransch med behov av stärkt stöd och innovation för att kunna fortsätta utveckla och bevara den svenska filmens arv och framtid. Detta framgår tydligt i ett avgörande dokument som nyligen lämnats över till regeringen; ett politiskt manifest med potential att omdana hela den svenska filmindustrin.
Eva Bergquist, en utredare med uppdrag att skissa framtidens filmpolitik, presenterade i mars en utredning med åtgärdsförslag som kan komma att förändra spelreglerna för svensk film. Detta politiska styrdokument innehåller bland annat förslag på en höjning av biomomsen, upprättandet av ett nationellt center för filmarvet, och kanske mest revolutionerande, skapandet av en ny filmfond inom ramen för Svenska Filminstitutet, med en budget stipulerad till 300 miljoner kronor.
Denna föreslagna fond står ut som en möjlig nyckel till ekonomisk revitalisering av svensk filmproduktion. Med en finansieringsmodell där strömningstjänster uppmanas att bidra med 1,5 procent av sin svenska omsättning, avser fonden att öppna upp nya dörrar för filmskapare – med resurser som inte enbart stimulerar produktion, utan också belönar framgång vid biljettluckan.
Den genomtänkta finansiella modellen lägger fram ett lika delat ansvar mellan staten, biografer och strömningstjänster för att samla in pengar till fonden. Det är ett ekosystem som syftar till att säkra en hållbar framtid för den nationella filmkulturen, en vision som välkomnas av Svenska Filminstitutet (SFI).
SFI:s dirigent, Anna Croneman, delade i en mejlintervju med Dagens Nyheter sin entusiasm för utredningens förslag. Hon poängterar att det finns en sällsynt branschenighet bakom idén om en filmfond, och lyfter fram hur liknande avgifter redan är verklighet i flertalet europeiska länder med betydande framgång, Frankrike inräknat.
Det mest akuta behovet som Croneman identifierar är att ge svensk film en nystart, och att stärka Filminstitutets kapacitet att värna om det svenska filmarvet. Att föreslå ett nationellt filmarvscentrum är därför inte enbart en fråga om kulturell identitet, utan även en oerhört viktig strategi för att föra svensk film in i framtiden med en fast grund att stå på.
Diskussionen kring vad den nya filmpolitiken kan innebära för svensk film är vida och mångfacetterad. Det handlar om att säkerställa intäkter för kreatörer, att främja en mångsidig filmproduktion som reflekterar det svenska samhällets mångfald, och att investera i arkiveringen och tillgängliggörandet av historiska verk för framtida generationer.
Det är en tid av möjlighet och förändring för Sveriges filmbransch, där denna dokumentation av förslag speglar en djup förståelse för de nuvarande utmaningarna och en visionär blick mot en mer inkluderande och ekonomiskt stabil framtid. Med detta som grund finns alla förutsättningar för att svensk film inte bara ska kunna överleva, utan blomstra, i takt med att dessa förslag förvandlas till konkreta åtgärder.
