I en värld som stundtals föreföll stå på paus, där kontakter och rörlighet begränsades, framträdde en livlina för många i form av ett TV-program. “Hemmagympa med Sofia”, som sändes på Sveriges Television (SVT), blev en oväntad boj i en tid av isolering, särskilt för en äldre publik som fann sin rörlighet ytterligare begränsad på grund av den ökade smittrisken. Dessa 20 minuters träningssessioner varje vardagsförmiddag blev inte bara en daglig rutin, utan också ett fönster mot en värld där det fortfarande var möjligt att må bra, trots omständigheterna.
Det var inte bara träningen i sig som gav “Hemmagympa med Sofia” dess charm och lovord. Sofia Åhman, med sitt entusiastiska och inkluderande sätt, lyckades skapa en känsla av gemenskap och närvaro i vardagsrummen hos tittarna. Hon blev snabbt en vän som visade att fysisk aktivitet är tillgänglig för alla, oberoende av ålder eller tidigare erfarenhet. Det här var långt mer än bara ett träningsprogram; det var en delad upplevelse som gav tröst och stöd under svåra tider.
Trots uppskattningen och det stora tittarantalet meddelade SVT, till mångas besvikelse, att programmet skulle läggas ner efter pandemins lättnad. Protesterna lät inte vänta på sig. Publikens reaktioner var både starka och omedelbara, vilket ledde till att SVT reviderade sitt beslut och programmet fick fortsätta.
Nyligen har SVT dock åter meddelat att inga nya avsnitt av “Hemmagympa med Sofia” eller dess sommarvariant “Sommargympa med Sofia” kommer att produceras. Enligt Johan Erhag, projektledare på SVT, finns det redan ett rikligt arkiv av tidigare avsnitt som fortfarande tjänar sitt syfte. Dessa åtgärder och beslut från SVT har återigen väckt reaktioner bland programmens trogna tittare.
Sofia Åhman själv uttrycker besvikelse över beslutet att inte producera nya avsnitt. Hon understryker vikten av att förnya och utveckla programmet, inte bara för att hålla intresset levande utan även för att möta de förändrade behoven och önskemålen från tittarna. Åhman noterar också att gummibandsträning har blivit allt mer populärt, och pekar på att des nya övningar kunnat införlivas i det uppskattade programmet.
Trots denna motgång delar Sofia med sig av de varma och uppmuntrande reaktioner hon fått från sina följare. För många är “Hemmagympa med Sofia” en viktig del av deras dagliga rutin och välbefinnande. Kontinuiteten, rutinen att gympa efter frukosten, har etablerat en struktur som flera tittare inte önskar se förändrad.
Åhman påpekar även det pragmatiska i att fortsätta producera programmet: med en produktion som primärt består av henne själv och en fotograf, argumenterar hon för att det är en relativt liten investering för SVT med stor potentiell nytta för folkhälsan.
Om “Hemmagympa med Sofia” och dess betydelse för den svenska befolkningen är något att dra slutsatser ifrån, är det att även de minsta sakerna kan ha en djup och ihållande effekt. I Sofia Åhmans ord och rörelser fann många en väg till bättre hälsa och samhörighet under en annars isolerad och utmanande tid. Även om programmets framtid är osäker, kommer dess inverkan och Sofia Åhmans ikoniska roll i svensk TV-historia vara svår att förbise. Framöver kvarstår hoppet om att beslutet om en fortsatt produktion kan omvärderas, för programmets, och framförallt dess tittares, skull.
