I gryningen av en fredagsmorgon, under augusti månads sena dagar 2011, nåddes jag av ett samtal som förändrade allt. Det var min faster på linjen, som med tunga ord meddelade att min far lämnat oss. Det blev en plötslig uppmaning att jag och min syster behövde bege oss till vår fars begravning, som skulle äga rum redan efter helgen. Mitt svar kom klumpigt på en bruten kroatiska, ett språk som tillhörde min far men aldrig riktigt blev mitt, lika lite som min mors serbiska.
Ankomsten till Zagrebs flygplats den efterföljande söndagen blev ett oväntat möte med ett arv som jag inte tänkt på som mitt. Plötsligt omslöts jag av serbokroatiska; ord och fraser som vävde samman en känsla av tillhörighet jag aldrig förväntat mig att finna. Jag erinrades om skildringen gjord av Zara Uzun Kjellner, som i en intervju beskrev hur det kurdiska språket, hennes fars modersmål, vibrerade inom henne trots att hon inte aktivt talade det.
Jag har kommit att betrakta detta fenomen som ett språkligt limbo, en konkret manifestation av det kulturella gränsland jag alltid befunnit mig i. Det är samma tematik som Linda Vodopija Stark utforskar i sin nya bok “Dina liv strömmar igenom mig”. Stark tecknar sin familjs historia med utgångspunkt i sin kroatiska mormor, som med familj flydde landet på 1950-talet och efter en tid i italienskt flyktingläger till slut fann ett nytt hem i Sverige.
Vidare dyker Stark ned i de kollektiva och intergenerationella trauman som präglat hennes familjehistoria. Genom att utforska samtal med sin mormor öppnar Stark upp för reflektion kring hur krig och förlust ekar genom generationer, för att forma en gemensam familjeidentitet som transcenderar individuella upplevelser.
Denna resonans med det förflutna inspirerade mig till att omvärdera min egen position som andra generationens invandrare. Istället för att se det som ett arv av trauma, började jag se det som ett arv av handlingskraft. Jag föreställer mig min mor, född 1946 i det som då var Jugoslavien. Trots att hon flyttade från sitt hem för ett arbete i Sverige och lämnade en fattig uppväxt bakom sig, gav dessa erfarenheter henne en oerhörd styrka. En styrka hon sedan förmedlat vidare till mig – en förståelse för att livschanser inte bara tas emot, utan skapas.
Barn till migranter bär ofta på sina föräldrars osagda känslor och öden. Men inom det finns även möjligheterna till mod och livskraft. Detta arv av handlingskraft och förmågan att se framåt, att äga sitt liv och agera efter sin egen vilja, är vad jag strävar efter att föra vidare till mina barn.
Endast dagar efter min fars begravning fann jag mig själv uttrycka hela meningar på kroatiska vid middagsbordet med mina fastrar. Kanske var det en insikt, inspirerad av min mors mod, att jag också måste våga tala, i ett land som en gång varit en del av mig genom arv.
Så här delar jag med mig av mina tankar och erfarenheter, i hopp om att inspirera andra till att utforska de djupare bindningarna till sitt arv och identitet. Läs gärna mer av mina reflektioner och erfarenheter i kommande texter.
Det här är berättelsen om hur djupt språk och kultur kan prägla oss, hur det binder oss samman med vårt förflutna och ger oss verktyg för att navigera framtiden.
