I den förtrollade världen av filmkonst sällar sig nu en ny, dristig röst till samtalen om skönhet, kroppsuppfattning och kvinnors plats i historien och nutiden. Den norska regissören Emilie Blichfeldt debuterar starkt med sin långfilm “The Ugly Stepsister”, som redan efter sin premiär på Sundance Film Festival och senare i Europa vid Berlins filmfestival, omdefinierar vad en saga kan vara och göra med oss.
Åren av kulturell dressyr och samhälleliga normer angående kvinnors utseende får en skarp och tänkvärd kontrast i Blichfeldts verk. “The Ugly Stepsister” är en film som vågar titta bort från det traditionella sagoskenet och utforskar istället de mörka och alltför verkliga aspekterna av att sträva efter det oåtkomliga skönhetsidealet. Med inspiration från de ursprungliga, mörkare berättelserna av bröderna Grimm, bjuder hon in till en värld där lyckliga slut inte nödvändigtvis väntar de som offrar allt för att passa in.
Historien som Blichfeldt väver fram är både grotesk och gripande. Den leds av styvsystern Elvira, spelad med stor känslighet av Lea Myren, som finner sig själv beredd att gå genom eld och vatten – inklusive självstympning och utdrivning av bandmaskar – för att vinna gunsten hos den ståtlige, men svaga, prins Julian (Isac Calmroth). Denna desperata jakt på erkännande och kärlek leder till en resa genom landet Swedlandia, där 1800-talets skönhetsideal och en grotesk fascination för perfektion präglar samhället.
Filmens estetik och tematik bär spår av Blichfeldts tidigare fascination för kroppsskräck – eller “body horror” som genren även kallas – där ett betydande inflytande hämtats från filmmästaren David Cronenberg. Genom att utforska det fysiska och psykiska lidandet som våra samhällsideal kan orsaka, erbjuder “The Ugly Stepsister” en unik inblick i de mänskliga kostnaderna för vår besatthet av skönhet.
Blichfeldt, som själv har varit en kritiker av skönhetens smärtsamma skavanker, delar med sig av en djupare reflektion över sin karaktärs och egna erfarenheter av att inte passa in i det rådande skönhetsidealet. Med stor personlig insikt och empati återskapar hon en berättelse där kvinnor inte bara ses som passiva objekt för mäns begär, utan som komplexa individer vars strävan och lidande är både verkligt och djupt gripande.
Det är i denna korsning mellan personligt och politiskt, mellan det estetiska och det emotionella, som Blichfeldts film skiljer sig från liknande verk. Genom att jämföra sin film med sin samtida, Coralie Fargeats “The Substance”, betonar Blichfeldt de distinkta skillnaderna i ansats och intention, där hennes eget verk står ut som mer känslofyllt och intimt i sitt porträtt av kvinnlig smärta och frigörelse.
Filmen är också en hyllning till kvinnliga regissörer som gått före, som Lynne Ramsay och Claire Denis, vilkas innovativa verk inspirerat Blichfeldt att skapa ett eget narrativt språk. Den innehåller en imponerande ensemble av karakterer, detaljerade specialeffekter och kostymer, främst inspelad i Polen för att återskapa den rätt atmosfär – ett land vars historiska och arkitektoniska arv gav filmen dess visuella storhet och djup.
“The Ugly Stepsister” är inte bara en film; den är en revisionistisk saga som uppmuntrar oss att omvärdera våra kollektiva föreställningar om skönhet, värdighet och kvinnors roll såväl i sagor som i våra egna liv. Genom att briljant kombinera det vackra med det groteska belyser Emilie Blichfeldt de skuggor som ligger dolda i strävan efter det perfekta, och lämnar oss med frågor om kostnaden för vår kulturella besatthet av skönhet. Med “The Ugly Stepsister” tar hon oss med på en otrolig resa – en som är lika tankeväckande som den är visuellt förtrollande.
