I den djungel av röster som varje dag tränger igenom etern, bär en röst särskilda nyanser som om de vore spånade från kungliga sammanhang, föreställ dig en motionstimme under drottning Silvias ledning. Denna tanke skulle inte kännas alltför fjärran efter att ha lyssnat på Jana Söderbergs radioprogram. Söderberg, med rötter i det forna Östtyskland, terapeut till yrket och en karismatisk föredragshållare, delar med sig av sin insikt i självledarskapets konst i sitt sommarprat.
Ett genomgående tema är människans förmåga – eller oförmåga – att skilja på vad vi kan påverka och det som ligger utanför vår kontroll. Jana argumenterar för att en överfokusering på det senare är en bidragande faktor till nutidens utbredda psykiska ohälsa. Det är visserligen en tanke som väcker blandade känslor. Visst finns det en sanning i att kämpa med det som faktiskt står under ens kontroll kan kännas utmattande, men är det inte ofta så att de yttre omständigheternas kaos väger ännu tyngre på våra axlar?
Söderberg förespråkar en kontinuerlig vård av såväl den mentala som den fysiska hälsan, där hon likt en modern Artemis vägleder oss genom mental gymnastik med en lätthet som för tankarna till de gamla grekernas olympiader. Här stöter vi på tanken som en muskel som behöver tränas, de mentala knäböjen som stärker vår inre kärna. Fast konceptet har sina begränsningar, och sin potential till att kännas repetitivt, kanske till och med avskräckande för de som inte finner sitt andra hem i gymmets doft av stål och svett.
Men vad sker om man oavlåtligen bygger sitt liv på en grund av obrottslig positivism? Kan ett sådant tillstånd faktiskt förändra de stora spelplanerna i våra liv, eller världen i stort? Frågan är retorisk men betydelsefull; det är en fråga om hur man balanserar den naturliga negativitetsbias som evolutionsmässigt skyddat oss från faror med en tro på att enskilda individer kan leda sig själva mot ljusare dagar.
En tidsålder där råd och livscoaching flödar friare än någonsin tidigare kräver en viss dos av tillit till idén om att man kan skulptera om sitt eget psyke, bygga om sin verklighet bit för bit. Söderberg ifrågasätter rädslans plats i våra liv och föreslår strategier som att visualisera våra drömmar för att överbrygga den, eller att ställa undan mobilen för att närvara mer fullt ut. Så simpla åtgärder kanske, men i ett samhälle på bristningsgränsen av informationsöverbelastning och prestationsträngsel, kanske just enkelheten är själva nyckeln.
Trots att vissa avsnitt i Söderbergs tal kan skava mot lyssnarens öron med dess envisa optimistiska tonfall, finns det en underliggande önskan om att införliva åtminstone en del av hennes solsken till ens egen tillvaro. Kanske är det just denna blandning av irritation och inspiration som gör hennes budskap så kraftfullt.
När allt kommer omkring, i en tid av omättlig pessimism och självhjälpsindustrins ibland ytliga lösningar, erbjuder Jana Söderberg oss en påminnelse om att det kanske, bara kanske, finns en gyllene medelväg där vi kan dra nytta av båda världarna.
För mer djupgående analyser och reflektioner, utforska vidare här och för mer om Sommar i P1, följ denna länk.
